en sexveckorsrapport

För drygt sex veckor sedan var alltså den här tjockisen i min mage. Och jag oroade mig för förlossningen (att gå sönder, som förra gången), för amningen (att mjölken inte skulle räcka, som förra gången) och för att inte hinna ge uppmärksamhet nog åt storebror. Jag oroade mig inte så mycket för att vagnen låg nedpackad (och tänk, det gick lika bra att montera den samma dag som den skulle rulla hem en bebis från bb, som vilken dag som helst) eller att vi inte hade hittat Ms gamla bebiskläder bland alla lådor och allt det där praktiska gick ju faktiskt bra. Det andra då?
Förlossningen: Snabb, oerhört smärtsam och narkossköterskan fick vackert gå ut igen när hon PRECIS hade bedövat området där EDAn skulle sättas eftersom jag kände att bebisen ville ut genast, men lustgasen var lika fantastisk som jag mindes den och personalen (magiska!) hjälpte mig ta det lugnt och inte krysta för snabbt och jag kom ut hel på andra sidan. Och vet nu att det är rätt mkt lättare att ens tänka på att ta hand om ett barn när en kan hoppa ur sängen och smita på toa direkt efter förlossningen och bara känna lättnad för att magen krympt.
Amningen: Wow. Vilken skillnad det kan vara. H tog bröstet så fort han kom ut (vi snackar typ tio minuters fördröjning) och har käkat effektivt och konstant sedan dess. Nu ammar han bara en-två ggr per natt, jag får sova hyfsat och han är vaken och nöjd när han inte sover. Minns skriknattspromenader på Söder, minns fikastunder med båda brösten framhalade och skrikande bebis som inte kunde samla sig nog för att hitta något av dem, minns ångestamning på x2000, minns allt det där som gjorde en mysig bebisbubbla med barn nr 1 helt omöjlig. Minns och är så himla tacksam över enkelheten när maten finns där. Och till er som kämpar med hungriga barn: testa ersättning för guds skull! Det finns ingen prestige i att amma sig blodig (ofta bokstavligt talat) med ett ickenöjt barn till följd! Säger hon som gjorde just det och fick ett nöjt barn efter cirka två månaders kämpande (då han troligtvis äntligen fått energi nog att orka amma upp mjölkproduktionen, tack vare ersättningen) men som förlorade de där två månadernas möjligheter till fina minnen just därför.
Storebror: Går det att känna sig tillräcklig som tvåbarnsförälder? Jag har åtminstone inte lyckats med det hittills. ”Lillebror skriker, jag måste ta upp honom nu”, ”kommer strax vännen, ska bara byta på lillebror” och ”jag är ledsen, men jag kan inte leka/hålla handen/läsa/bära/mysa just nu – lillebror är hungrig” är några av mina vanligaste fraser och ändå har jag dåligt samvete även för lillebror, som inte får i närheten av lika mkt uppmärksamhet som storebror när han kom. Någon som har recept på lösning? Skicka hitåt genast, tack! Just nu håller jag mest tummarna för att den där syskonkärleken som förhoppningvis växer fram ska kompensera för känslan av att aldrig vara mamma nog för båda. Den borde väl göra det?