hej dagbok, nu har jag varit trebarnsmamma i elva månader och så här är det:

Tänk om jag skulle försöka mig på att skriva lite om de senaste elva månaderna. De första elva månaderna med tre barn. Hur har de varit? Och hur minns vi dem, vad tar vi med oss och sparar, vilka blir myterna när vi berättar om dem för barnen när de växer upp? Vilka berättelser får illustrera dem, vilka kommer vi förtränga? Vilka kommer barnen ifrågasätta när de själva blir föräldrar, ”nä, det är inte möjligt att det var så ENKELT som ni minns det”?

Vintern var så tuff. Vi har varit sjuka, mer eller mindre, från november förra året till nu. Fem magsjukor, tusen förkylningar, fyra kruppsessioner med besök på barnakuten med ynklig bebis (senast förra veckan). Många dagar hemma med alla barn, mycket hjälp från oumbärliga far- och morföräldrar.

Och alla barns olika utvecklingsfaser (SOM de utvecklades, hela tiden). Största skillnaden mellan tre och två barn måste vara att stunderna då alla i familjen är nöjda och glada samtidigt blir färre och kortare. Alltid är det någon som behöver bråka, tröstas, äta, bajsa, älskas, kramas, sövas, lekas. Och förälderns egentid har gått från marginell till noll.

Men de där stunderna när storbarnen leker lugnt med varandra, bebisen sover och föräldrarna får en snabb ögonkontakt över varsin väldigt stor kopp kaffe är också så mycket finare och mer värdefulla. Snart ser vi väl tillbaka och minns bara dem.

Vi införde undantagstillstånd hela vintern. Inga förväntningar, inga stora projekt, många inställda träffar med människor utanför familjen. Förlåt. Det tog tid att hitta den gemensamma rytmen, att vänja oss vid varandra och lära oss leva ihop, med så få friktioner som möjligt.

Vi blev knockade av sömnbristen. Under många månader sov jag med bebis på madrass i femåringens rum, medan K sov med tvååringen i vår jättestora säng. På så sätt kunde alla sova så mycket vi nu kunde, vakna utan att väcka alltför många och skrapa ihop tillräckligt med sovtimmar för att ta oss igenom dagarna. Undantagstillstånd. Överleva vardagen utan att förlora jobb eller förstånd. Jag trodde förresten att jag skulle kunna fortsätta jobba, litegrann varje dag. Det gav jag upp efter drygt en månad, jag var så trött och splittrad och presterade lika ofokuserat på alla områden. Något måste bort.

Ta hand om bebis. Dricka kaffe. Tvätta tvätt och sköta hus. Hämta barn. Ta hand om barn. Se till att barnen fick mat och kläder. Sköta förskolans löner. Där tog energin slut.

Den kanske viktigaste räddningen för oss, som gjorde störst skillnad jämfört med förra föräldraledigheten, var vår fantastiska förskola. Föräldrakooperativet, där barnen kunde gå så många timmar vi behövde, varje dag. Ingen 15-timmarsgräns. Ingen gräns alls. Och uppmuntrande ”ändra inte schemat förrän det har lugnat sig lite, låt barnen gå som vanligt i början”. Så det gjorde vi. Sedan lämnade K barnen till frukost före 8, så att jag och Lill-H kunde börja dagen utan stress, och jag hämtade 15.30. Långa dagar, kanske någon (många?) tycker, men för både mig och barnen hade vardagen blivit så mycket mer slitsam och bråkig om jag inte släppt den ångesten och slutat skämmas. ”Varför skaffa barn om du inte vill vara med dem?” är en återkommande fråga i sociala medier. Well, jag ville ge mina barn så lugna och fina dagar som möjligt – även nu när de råkade få en älskad lillebror innan de blivit stora nog att leka självständigt långa stunder. Även när hemmaföräldern inte orkade mer än det allra nödvändigaste. Jag kommer alltid vara tacksam för att de tålmodiga, lekfulla och påhittiga pedagogerna på förskolan gav dem det istället, och för att jag släppte pretentionerna och lät dem.

Bebisen då? De första månaderna skrek han mycket och sov lite. På kvällarna stängde jag in mig i ett eget rum, försökte amma gallskrikande bebis och vänta ut skriktimmarna utan att bli galen. K var ensam med två barn nästan varje kväll. Och jag ammade och ammade och ammade. Efter tre (fyra?) månader vände det. Han åt plötsligt regelbundet, sov regelbundet om än korta stunder och blev så småningom en  glad och lugn bebis. Den första tiden ser så suddig ut i minnet, allt var så mycket hela tiden och dagarna bara gick. Men efter ett tag blev han ett sådant där tredjebarn som alla pratade om innan, som ”bara hänger med”. Det är bara det att även sådana barn måste äta, sova, bytas på, stimuleras, få rena kläder och massor av tid. Och de där andra barnen, de är inte ofta sugna på att ”bara hänga med” och föräldrarna vill inte att de ska behöva göra det heller.

För mig var tiden i början ganska likadan som med alla våra bebisar. Jag satt i en soffa och ammade, eller agerade säng åt sovande bebis. För K blev den tiden tuffare än med de tidigare, eftersom han blev ensam med två barn och ett hushåll, istället för ett barn och ett hushåll eller – drömlivet – bara ett hushåll. De två storbarnen sov inte heller alltid hela nätter och ännu mer sällan gjorde de det samtidigt. Så nätterna blev också kämpigare för honom, jämfört med tidigare bebisperioder, även om jag kunde martyrskryta med färre sovtimmar.

Nu, efter semester och sommar och massor av tid ihop, känns det som om vi börjar kravla upp på andra sidan. Vi har tagit oss igenom en omtumlande och krävande period då allt annat än barn och hus stått på paus. Vänner, jobb, träning – för att inte tala om vuxenrelationen, allt har fått stå på sidan i väntan på bättre tider. Eller åtminstone lugnare, med mer sömn, tålamod och ork. Livet handlar fortfarande väldigt mycket om att tillfredsställa barns konstanta och ofta högljudda behov. Men inte längre bara. Och inte längre dygnet runt.

Jag ammade sista gången i början av juli och sedan dess har Lill-H sovit hela nätter i egen säng. Han vaknar ofta runt 6-6.30, men när han sover gör han det bäst av alla. Någon gång tappar han nappen eller drömmer något läskigt, men oftast vaknar han inte alls. Fattar vilken jinx jag utsätter hela familjen för genom att skriva detta, men tro mig – jag har mött tillräckligt många faser under mitt snart sexåriga föräldraskap för att inte tro för en sekund att detta ljuvliga är för alltid och är inställd på att njuta tills vidare. Men bara detta att vi kunde skapa ett barn som kan sova? Heja genetiken, som hittade rätt till slut! Hör så ofta föräldrar, nästan alltid sådana med ett enda väldigt lugnt och lättskött barn, stolt deklarera att de ”fått sina barn att sova från start”. ”Vi tyckte att det var viktigt att få sova” eller ”Vi kände redan under graviditeten att vi ville att hen skulle kunna somna själv”. Newsflash: Alla föräldrar tycker att det är viktigt att få sova. Att mina barn sovit dåligt är inte för att jag inte prioriterar sömn. Men alla barn är olika. Punkt. Du är inte en extremt skicklig förälder för att ditt barn sover som Skalman.

Nu är vardagen i alla fall igång igen. Jag började jobba i måndags, M började förskoleklass (skola!) för några veckor sedan och H är tillbaka på förskolan. K är hemma med Lill-H och jag ser fram emot en kreativ höst med lagom utmaningar och mycket input och stimulans, ord och text och skapande. Det kommer bli fint. Och nu är jag tillbaka, i världen och här i bloggen. Hoppas ni hittar hit igen, ni också.