jobb: chic

Oftast, när en blir erbjuden att skriva ett jobb, när en redaktör, redaktionschef eller chefredaktör hör av sig med en idé eller ett upplägg så är reaktionen omedelbart ”ja”. Självklart! Om arvodet känns okej (helst enligt fackets frilansrekommendation) och jobbet roligt och genomförbart, och framför allt om det finns tid, säger jag sällan nej. Men när Charlotta ville att jag skulle skriva om kvinnorna som tar strid mot IS, om de frivilliga som ger sig in i kriget för att kanske aldrig komma hem igen, ja då var jag väldigt tveksam. Ett sådant känsligt ämne, som jag kunde ganska lite om, och väldigt långt från min vanliga, mode- och livsstilsinriktade, bekvämlighetszon. Men om det är något jag borde ha lärt mig vid det här laget så är det att tacka ja när Charlotta kommer med en utmaning. Att resultatet oftast blir bra. Och nu när tidningen ligger i butik eller hemma på ett antal hallmattor är jag faktiskt både stolt och glad för att jag vågade – och för att resultatet blev både fint och bra. Och viktigt. Jag är själv pacifist och skulle aldrig kunna glorifiera ett krig, men en kurdisk kvinna som stred för PKK sa något till SvD förra året som jag inte kunde låta bli att känna mig träffad av:

”Till skillnad från låt oss säga skandinaviska feminister har vi ingen möjlighet att läsa genusteori och gå på veckolånga kvinnoseminarier. Vi genomlever våra liv i förtryck och i krig. Ska nästan 16 000 kvinnliga soldater lägga ner vapnen och låta IS inlemma hela syriska Kurdistan till sitt islamiska kalifat – för att krig är fult?”

Hur som helst: köp Chic om ni vill läsa min artikel om det här känsliga, men viktiga, ämnet. Jag tänker ha som mål att boka in fler obekväma, läskiga jobb framöver.