varför vara cynisk i juletid?

Den här extremsmutsiga kaféspegeln med mig i prickig knytblus och med djupa fåror under trötta ögon får illustrera den här veckan, som varit bra och faktiskt rätt effektiv. Inte mindre än fyra av fem dagar har jag lämnat barnen till förskolans frukost, har tränat på crosstrainern i källaren tre gånger (skämskudde: framför Dawson’s Creeks första säsong) och faktiskt både jobbat och fakturerat en hel del.

Den där vändningen kom ju förstås till slut, jag har nu plötsligt mycket jobb att planera och att skriva, att förbereda och att fakturera. Men den här branschen, jag har väl aldrig oroat mig så mycket över vart den egentligen är på väg. Vad vår kompetens, som journalister, ska användas till i framtiden. Vad skiljer oss från klickskribenter för tveksamma propagandakanaler på Facebook? Och hur vet läsaren vad som skiljer? Och vad händer när redaktionerna krymper och vi frilansar, som förväntas förse tidningarna med material för så liten peng som möjligt, får fulavtal som innebär att vårt jobb kan återpubliceras gång efter gång utan ersättning och skriver vi inte på får vi inte skriva något alls? Men återkommer om det. Vi är i alla fall många, både trötta och arga, som diskuterar och pratar allt högre. Kanske kan det göra skillnad. Jag är väl ärligt talat rätt tveksam, men varför vara cynisk så här två veckor före jul?