Jag förlåter mig

Idag ska M på utflykt med föris, de ska gå på museum och ha med matsäck. Jag körde säkra kort, pasta med köttbullar och plättar till efterrätt. Lite grönsaker i en påse. Rullade jag egna? Stekte själv? Nej, jag valde helfabrikat. Men pastan var väl fullkorn? Inte det heller. Och vet ni? Jag förlåter mig för det.

Jag förlåter mig också för att vi inte hann dammsuga i helgen och det ligger leksaker och böcker och sönderklippta papper över hela golven. Och för att barnen aldrig lär sig städa eftersom det är så mycket enklare att plocka undan när de har somnat.

Jag förlåter mig för att jag kollar mail på mobilen även när barnen är med. Och för att min ettåring vet hur en bläddrar bland bilder på en iphone.

Jag förlåter mig för att vi knappt var ute i helgen, annat än för en promenad till ett lokalt fik där båda barnen fick äta socker.

Jag förlåter mig för att jag inte har koll på vilka gifter som finns i all plast vi har hemma. Och för att jag ofta värmer mat i plastlådor i mikron fast jag vet att jag inte borde.

Jag förlåter mig för att barnen äter köttfärs flera gånger i veckan och nästan aldrig helt vegetariskt. Och för att vi sällan äter tillsammans hela familjen.

Jag förlåter mig för att båda barnen plötsligt har ytterkläder helt i blått, jag som stoltserar med min genusmedvetenhet och könsneutralitet så ofta jag kan.

Jag förlåter mig för att jag och K inte delat lika på föräldradagarna den här gången, för att jag nu jobbar deltid några månader och inte satsar helhjärtat på min karriär.

Men också för att jag började jobba några dagar i veckan bara en månad efter födseln och inte älskade att vara hemma på heltid med första barnet.

Jag förlåter mig för att jag röt till när M vägrade ta på sig kläderna så att vi kunde hinna till hans utflykt i morse. Jag förlåter mig förresten för alla gånger jag tappar tålamodet, varje dag.

Jag förlåter mig för att jag nio gånger av tio prioriterar teveserier i soffan framför träning.

Jag förlåter mig för att jag äter kött.

Jag förlåter mig för att M kollar på Smurfarna varje dag och för att vi inte orkar ta striden och hitta tillbaka till Fem myror eller Bokstavslandet eller valfritt pedagogiskt alternativ.

Jag förlåter mig för att jag aldrig bakar eget bröd och för att barnen äter mackor av köpelimpor som om det inte fanns en morgondag. Och för att M vissa dagar får byta middag mot välling och ostsmörgås.

Jag förlåter mig för att jag inte hänger med i nyhetsflödet, inte alltid förstår när vänner tar upp aktuella diskussioner och oftast inte ens bryr mig.

Jag förlåter mig för alla kontakter jag inte orkar hålla.

Jag förlåter mig för alla mysiga glas vin jag inte orkar dricka.

Jag förlåter mig för de här åren då allt får gå lite långsammare, valen måste bli lite enklare och det inte alltid känns rimligt att prioritera rätt.

Jag förlåter mig för att jag har så svårt att förlåta mig för allt detta, för att stressen så ofta tar över och jag istället känner mig ganska värdelös på alla plan.

För allt det, och allt jag glömt, förlåter jag mig.