ett välsignat tillstånd

Jag är så fascinerad av det heliga moderskapet och alla krav som plötsligt ställs på en människa när hon snart ska bli mamma. Graviditeten, detta välsignade tillstånd, gud nåde dig som gnäller eller luftar minsta lilla tanke om att det kanske inte är så rosaskimrande magiskt som samhället gärna vill få oss att tro (eller tycker att vi bör kräva av oss själva att känna). Du är inte tillräckligt tacksam för detta mirakel som är moderskapet. Tänk på alla som inte kan få barn får UnderbaraClara slängt i ansiktet när hon visar en bild på sin egen tidigare smala midja på instagram och nämner sin längtan efter sin gamla kropp och vilket provocerande inlägg, tänk på att du faktiskt har valt att bli gravid – det är ingen sjukdom. Den blivande Modern bör nämligen inte bara ta hänsyn till sig själv och barnet hon väntar, hon bör även upprätthålla bilden av barnafödande och barnaväntande som något fantastiskt, en ynnest, en mening med livet. Hon bör hålla tyst och vara tacksam.

Och det är förstås en ynnest, något att vara tacksam för. Att kroppen fungerar och klarar att alstra och bära ett barn. Helt jäkla otroligt. Ett nytt liv! Alla får inte uppleva det och det finns många som önskar att de kunde, men inte kan. Många vars hela kroppar längtar och längtar, månad efter månad och mens efter mens. Då kan förstås en gnällande blivande mamma kännas som ett stick i ögat och hennes klagan vara provocerande. Men att ogilla sin foglossning, sin viktökning, sina kroppsliga begränsningar, tröttheten, hormontillströmningen, sammandragningarna som gör att en inte kan gå mer än ett par hundra meter i taget (om ens), de svullna fötterna och lederna, stödstrumporna, åderbråcken, bristningarna, hemorrojderna och sedan smärtan under förlossningen, smärtan efter förlossningen, sprickorna och det trasiga underlivet betyder märkligt nog inte att just den här mamman inte står för sitt val att bära och föda ett barn. Att hon inte är nöjd med det beslutet. Det betyder inte ens att hon inte är tacksam, gud förbjude. Det enda det betyder är att graviditeten inte alltid är ett välsignat tillstånd. Det kan faktist vara ett tillstånd av rätt mycket frustration och smärta.

Men det är ju så himla praktiskt att fostra halva befolkningen till att vara tyst och tacksam. Så kostnadseffektivt! En kvinna som lider i tystnad är nämligen väldigt billig eftersom hon inte söker någon hjälp. Hon behöver inga foglossningsbälten, smärtstillande mediciner eller ens någon forskning som tar reda på vad som felar henne. Som talar om att alla de här biverkningarna orsakade av hennes välsignade tillstånd faktiskt inte är något hon måste stå ut med för att det ingår i hennes livs viktigaste uppdrag. För att det är hennes förbannade plikt att vara tacksam. Herregud, tänk om hon hade varit man. Tänk om hon hade lärt sig att klaga istället och kräva att någon gjorde något. Vad dyr hon hade varit!

En kvinna älskar att vara gravid, men hatar spädbarnstiden. En kvinna kräks varenda dag i nio månader men beskriver de första bebismånaderna som en mjuk, fluffig bubbla. En blir deprimerad direkt efter förlossningen och vill inte se på sitt barn. En blir blixtförälskad i en formlös klump redan på ultraljudet. En får missfall. En blir inte gravid fast hon kissar på alla ägglossningsstickor i världen och ligger med sin kille precis när hon ska varje månad. En är kär i en annan kvinna och blir gravid efter insemination. En får barn med hjälp av IVF. En förlorar hela sin självkänsla eftersom hon inte känner som alla andra, en allomfattande och ack så klädsam tacksamhet över själva livet för att hon kan bära och föda fram ett barn. En av dem är kanske du. Eller så är ingen av dem ens i närheten.

Hur som helst är ingen av dessa kvinnor den enda goda modern. Och att skuldbelägga en enskild människa för att hon har mage (no pun intended) att beskriva sin graviditet på ett sätt som ställer henne ett halvsteg utanför bilden av det heliga moderskapet, utanför det som förväntas av denna den kvinnligaste av kvinnor, hjälper varken den som längtar efter att få bära ett nytt liv, den som hatar själva bärandet eller ens den som med glimrande gloria omfamnar hela konceptet och gärna gör det om och om igen. Och det hjälper definitivt inte alla oss som vill ändra den envisa inställningen att lyckligt lottade, barnaväntande kvinnor bör tiga i tacksamhet och smärta, i evigheters evighet, amen.