baby steps

Det går oerhört långsamt, utfasandet av könande, stereotypt formade barnkläder. (Ja, jag skriver könande och inte könade, eftersom kläderna snarare ger barnen ett kön än har ett.) Kanske kommer de aldrig helt försvinna, de där skyltarna med pilar som visar vart vi ska handla och vilka färger, vilka modeller, vilka mönster våra barn förväntas gilla beroende på om samhället ser dem som pojkar eller flickor. Men ibland, som när tröjan ovan hängde på en liten pojkskyltdocka hos KappAhl eller när expediten på Lindex stolt visade upp strumpbyxor med både dinosaurier och polisbilar på, så händer något som faktiskt gör skillnad.

Det farligaste, tycker jag, är det här att pojkkläder alltid bär aktiva tryck – snabba bilar, farliga djur som vrålar, läskiga monster – medan flickorna alltid får passiva – texter med kärleksfulla budskap, stillaståender feer och sagofigurer med stora, flirtiga ögon. Det är ju ett sådant otroligt tydligt budskap från vuxenvärlden om vad vi förväntar oss av våra barn. Det ena ska vara sött och passivt, det andra utåtagerande och tufft.

Men personligen, i mitt eget shoppande, stör det mig kanske lika mycket att glitter och roliga färger nästan uteslutande hittas på tjejavdelningen, medan killarna får nöja sig med grått, mörkgrönt och den dassigaste blå som går att uppbringa. Det gör lite ont i mig att tänka på när min äldsta, som i och för sig älskar grönt (riktig grön, inte den där armétvättade) men också ”många färger bredvid varandra”, kommer förstå att allt det där roliga, glada, glittriga inte är för honom. Och därför är tröjan ovan, när den riktas till en pojke, så himla viktig. Glitter! Till mig! Jag får också! Jag kanske kan göra lite som jag vill?

För övrigt undrar jag om jag kan få på mina barn setet nedan från Lindex. Så fint: