förskolebarnet

Klockan är 10.30 och jag sitter på förskolans personalrum, bläddrar genom nätet och väntar på att mitt lilla barn ska längta lite efter mig. Men det gör han inte, hör ett ”ga-gung, ga-gung” där inifrån vilket troligtvis betyder att han tvingar en av pedagogerna att gå och gå och gå. 

Han kan gå själv nu, kan resa sig och vända sig om, men vill inte. Om han fick bestämma skulle han hålla handen och gå jämt, med en häst i andra handen och strumpor och skor på. Han älskar strumpor och skor, skriker ”öh! Öh!” så fort han ser dem och håller upp dem så att vi kan klä på honom.

Allt ska hända snabbt och nu, annars viftar han sin lilla hand i sin ”mera!!!”-gest. 

Han älskar böcker, att sitta och bläddra själv eller när vi läser. Då sitter han stilla och lyssnar och vinkar ”mera!!!” när han blir otålig.

Han är oftast glad, särskilt när han får leka och busa med andra barn. Men när han bli arg blir han jättearg, skriker högljutt och kränkt när hela världen blir fel för honom. Som när vi släpper handen när han vill gå, när vi sätter ner honom på golvet fast han vill bäras.

Nu hör jag att han härmar en ko där inne, ”mmmm mmmm mmmm”, som värsta chokladreklamen. Han älskar djur, och att låta som en katt, ett lejon, en dinosaurie, en ko. De flesta låter ganska lika, även flugor låter i hans mun ”rrraaaaoow!”

Min lilla H, vars första år gått så fort och varit så intensivt. Nu börjar liksom fas 2, den lite lugnare och enklare och mer uppstyrda. Och även om jag ser fram emot den känns det ändå lite sorgligt att den första är över. Föräldraledigheten. 100%-iga tiden med honom.