är alla föräldrar på gränsen till nervsammanbrott?

  
Går alla föräldralediga sönder bit för bit av frustration varje dag eller är det bara jag? Går alla omkring med mer eller mindre ständig ångest över sovtider, måltider, att inte glömma vattenflaska eller blöjor hemma, att lyckas underhålla, stimulera det där barnet som en fött för att ta hand om varje dag? Jag förstår ju att det inte kan vara så, att de som säger att de frivilligt är hemma länge, helst flera år, med sina barn inte ljuger (eller?!) men de där känslorna lämnar mig liksom aldrig. Den där timräkningen, känslan av att ha klarat av ännu en frukost, en vila, en lunch, ett mellis – Jag klarade det! Igen! – som om det var långt ifrån självklart.

På bilden ovan gick jag Kungsgatan upp och ner i regnet i morse utan paraply, eftersom paraply och vagn är en omöjlig kombination, för att söva och efter det kanske, kanske kunna ta in vagnen (på plant golv som inte vaggar till sömns!!!) och ta en kaffe under tak. Till och med en kaka? Det gäller att inte drömma för högtflygande för då går det aldrig, det vet alla. 

Jag älskar mina barn och jag älskar att vara med mina barn, men det är något med att ha det som heltidsjobb (eller deltid) som liksom bryter sönder en del av det fina. Det är väl kraven, gissar jag, både mina och andras? Visst är du lycklig nu?! VAR LYCKLIG NU! Passa på, annars MISSAR du det. Passa på? Jag har sjukt svårt att passa på och att vara genuint och härligt, avslappnat lycklig när någon annan är helt beroende av mig och min prestation för att bli just det.