jag måste gå hemifrån annars går jag sönder

  
Så tog på mig alla färger jag kunde hitta på plagg som låg slängda på olika ställen i sovrummet, stängde dörren om min gallskrikande ettåring som var röd i ansiktet av sorg (eller frustration pga kan inte gå än) och gick. Har väl aldrig varit i större behov av lufthål än ikväll (jo, givetvis har jag varit i MYCKET större behov, men en av föräldraskapets viktigaste verktyg är möjlighet att förtränga. Annars skulle många syskon aldrig bli till.).

K har varit på kurs idag och igår, och på möte med förskolan i måndags, och i morgon ska han träffa några kompisar så JAG MÅSTE ANDAS EGEN LUFT ANNARSBRYTERJAGIHOP. Så passande att tre av mina närmsta vänner ville ses just ikväll. 

(Och så börjar jag läsa om barn som dör på flykt, om föräldrar som förtvivlat vill ge dem ett tryggare liv, och skäms. Jag vet att det är okej att ventilera sina mikroskopiskt små katastrofer också, att om vi slutar med det så blir många väldigt ensamma och olyckliga, men ändå. Så lyckligt lottad som föddes här och fick föda mina barn här. Slut på brasklapp.)