en liten människa

Den här lilla människan som är mitt barn. Så härligt nyförälskad i honom just nu. Han är mer krävande än någonsin, gnäller på allt som är minsta fel och hittar minsta fel på allting, skriker och gråter så fort något ska bytas (aktivitet, kläder, plats – har läst någonstans att det handlar om separationsångest och det känns ju rimligt, så försöker preppa honom en stund i förväg), vill kasta sig ur vagnen och springa mitt i vägen, vill ha, vill ha, vill ha vissa saker och vill absolut inte ha andra (antalet gånger han ätit macka till middag senaste tiden!). MEN han är samtidigt det finaste sällskapet, berättar de roligaste historierna och hittar på de konstigaste sångerna, pratar obegripligt och säger stolt att det är engelska. Kryper tätt intill i soffan och springer mot mig med öppna armar när vi inte setts på en stund.
Igår var vi på utflykt, bara jag och han, i Blecktornsparken. Han fick klappa en get, vi åkte en rolig rutschkana, spelade fotboll och åt matsäck. En sån mysig dag. Och det här är för mig föräldraskapets bästa, den här vänskapen som börjar växa fram. Det är liksom nu det börjar. Så, en liten hälsning till alla er som sitter med ångest i bebisbubblan för att alla sagt att det ska bli den mysigaste tiden i livet: er mysigaste tid är mycket troligare framför er och den är så mycket längre än de där (ibland fruktansvärda, tärande, ångestfyllda) månaderna. Så om ni har svårt att njuta nu – njut då istället.