drömliv en torsdag

En månad sedan senaste inlägget och ja, vågar väl nästan hoppas att vi kommit ut på andra sidan av den något krävande fasen som hela familjen gått igenom under vabruari. Krupp? Check. RS-liknande virus? Check. Magsjuka? Check (jadå, hela familjen). Halsont? Check. Hosta? Check. Alla andra förkylningssymptom? Check. Deadlines varje dag? Check. Nattliga skrivsessioner? Check. Sömn? Vila? Egentid? Weeell.

Men nu händer det saker här, med allihop. Det största är väl kanske detta: JAG HAR VANLIG BEHÅ PÅ MIG IDAG. Ni som bara går omkring i vanlig behå jämt som om det vore en vanlig behå kanske inte kan se – nej känna – magin i det, men sju månader av ständig tillgänglighet, att alltid stå redo att kasta kläderna vid minsta skrik, kan förminska även det starkaste jaget till något bortglömt, litet, ohörbart. Vanlig behå betyder att hon finns där någonstans fortfarande.

Förutom det har H börjat sova några timmar själv på kvällarna, dvs inte i någons famn, och även en halvtimme i taget i EGEN SÄNG DAGTID. Det kan ju tyckas rätt värdelöst, att få så lite tid till återhämtning och egentid, men här firar vi de små segrarna och att få tillbaka sofftid för vuxna från typ 20.30 till läggdags. (Har hänt två kvällar nu och alla vet att två är en trend.) Blev så rastlös igår att jag inte visste vad jag skulle ta mig till, målade naglarna en andra gång och gick och la mig före 22. Ikväll däremot: jobbmingel och sedan middag med Emilie – WIIIIIIIIIIHAAAAA. Min första middag utan man och barn på … ja, minst sju månader. Om ni ser någon stapplande, stammande, harklande ute i Göteborgsskymningen – ha överseende.

Nu: jobba lite, fakturera lite, bokföra lite, sälja lite. Har haft galet mycket att göra sista tiden, så den här ganska lugna torsdagen är faktiskt efterlängtad. Och så bländar en nästan värmande vårsol och kaffet är fortfarande varmt i koppen – detta kan ju sluta hur som helst.