några tankar om respekt och barn

En sak som jag lärt mig, och som dessutom blivit lite av en kampfråga för mig, sedan jag fick barn är att barn är lika mycket människor som vuxna och förtjänar lika mycket respekt och integritet. Det kan ju tyckas rätt självklart och lite märkligt att jag inte insåg det tidigare, men jag var så himla ointresserad av barn och deras aktiviteter att jag aldrig riktigt tänkte på vilka små vardagskränkningar de tvingas utstå hela tiden.
Och just det här att barn har integritet verkar många vuxna ha hemskt svårt att förstå, och acceptera.
På kalaset i lördags, när M egentligen var sovredo för längesedan, kom det fram en kvinna som druckit några glas vin och trots att han med all sin lilla kraft tryckte sig bort från henne – mot mig – i soffan vägrade hon se att han faktiskt inte gillade att hon killade hans ”gulliga små fötter” och just att han ”är ju så söööt” skulle tydligen göra hennes övergrepp mer okej. Jag ångrar så att jag inte sa ifrån ordentligt och framför allt att jag inte förklarade mer tydligt för honom att det är helt okej att säga nej och när du säger nej får ingen röra din kropp. Ingen. Istället mumlade jag något om att det var sovdags och bar iväg mitt barn för att slippa konflikt.
Jag brukar vara noga med att hjälpa släkt och vänner att omformulera sig och istället för att säga ”kaaan jag inte få en kram” säga ”vill du kramas innan vi går?”. Så att han får välja och inte måste säga nej till någons vänligt menade önskemål utan kan säga nej till själva aktiviteten istället, för att han kanske inte har lust. Men det är inte så enkelt. Och för många sitter det där att barn faktiskt ska göra som vuxna vill så väldigt djupt rotat. Inte av elakhet förstås, utan för att det är så vuxna alltid har gjort och krävt och bett om. Jag gör det själv ibland, för att den där ”får mamma en kram?” ofta ligger så nära till hands.

Rädda barnen skriver jättebra om detta viktiga att ens kropp måste få vara ens egen att bestämma över i fantastiska Stopp! Min kropp! Klicka och läs.

Andra saker som irriterar mig när det gäller (bristen på) respekt av barn:

– Vuxna som ändrar tonläge helt när de pratar med barn och börjar använda låtsasord och fåniga ”kissen” istället för katten eller säger saker som ”bjumbjum säger bilen”. Det heter BRUM, skulle M klokt ha rättat dem om han hörde.

– Vuxna som pratar om barnet när barnet är med och hör. Så fruktansvärt respektlöst.

– Vuxna som skrattar åt barnet när barnet inte försöker vara roligt. Som när hen säger något oväntat eller förklarar något på ett extra charmigt sätt. Och även om detta är svårt, jag faller ibland dit själv, så får en faktiskt skärpa sig. Hur roligt är det att berätta något om svaret blir överlägsna skratt för att den där lilla människan är ju bara så oemotståndligt gullig? Inte så värst. Och hur troligt är det att den lilla gulliga människan väljer att hålla sina berättelser för sig själv i fortsättningen? Ganska så.