orka bråka

Jag som trodde att det här inlägget skulle provocera någon ynka person i alla fall, men kanske har jag inga auktoritetsföräldrar bland mina läsare? Kanske orkade ingen bråka just i fredags och gud, vad jag kan relatera – orkar väldigt sällan bråka numera, orkar sällan göra något utöver att se till att mina tre barn äter, får rena blöjor, somnar, sover och inte slår ihjäl varandra från förskolehämtning till läggning. Det senare, apropå det där ganska präktiga inlägget om att lära barn vara snälla för att de vill vara snälla, är ingen lek. Jäklar vad de trycker på alla mina frustrationsknappar ibland, de äldsta barnen, vad de skriker och bråkar och retas och slåss och vad jag inte kan hantera det ofta. Vad jag tappar tålamodet och skriker tillbaka, eller bara passivt levererar varsin skärm att lugna ner sig framför eftersom deras lillebror visst ville äta/bäras/sövas samtidigt.

Vi har det lite slitigt nu, familjen. Men idag känns allt lite lugnare och gladare än det gjorde i helgen och jag hoppas förstås att de här dagarna och kvällarna blir fler och fler. Eller, rimligtvis måste de ju bli det, visst?