alla goda ting är tre?

Här sitter jag på en bänk på en tågstation i ett blåsigt Varberg och är gravid. Japp, igen.

En får ju lite olika reaktioner när en avslöjar denna graviditet, som alltid när ens kropp plötsligt blivit allmän egendom för diverse kommentarer och bedömningar, men jag vågar nog hävda att alla skiljer sig från när jag hade lyckan att få leverera exakt samma nyhet våren 2011. 

Spontan reaktion på en första graviditet:

”Ååååh! Nämen åååååh! Grattis! Du har en sån fantastisk tid framför dig!” 

Spontan reaktion på en andra graviditet:

”Åååååh! Nämen ååååh! Ska M få ett syskon? Äntligen! Wow, grattis!”

Spontan reaktion på en tredje graviditet:

”Oj… Wow… ” Tystnad. Sedan lite olika peppande uttryck i stil med: ”Men man orkar mer än man tror!” eller ”Det var inte dåligt! Tre alltså? Var det planerat?!” eller ”Jo men det kommer nog gå jättebra!” Ibland ett ”Grattis!” men oftare ett ”Grattis…?” med höjda ironiska ögonbryn som vågräta frågetecken.

Och som den gärna raljerande person jag är när det gäller mig själv och småbarnslivet hakar jag förstås på: ”Nej vi hade ju inte planerat detta direkt, höhö” och ”Men allt blir säkert enklare med tre, visst? Hohoho” och ”Tack? Eller? Hahahaha”.

Men vet ni? Bakom den där självironin är jag (eller har i alla fall blivit, när veckorna gått) så oerhört glad för detta lilla liv. Så tacksam. TRE BARN. Jag ser på trebarnsfamiljer på stan med ett särskilt skimmer runt allt de gör, alla munnar de torkar, alla viljor de lyssnar till, alla bråk de parerar och tänker kanske inte att jag kommer klara det där helt utan gnissel och gropar i vägen, men det ska i alla fall bli roligt att få chansen att försöka göra mitt bästa. Tre barn. Två småsyskon, två storasyskon, ett mellanbarn och två sömndepraverade, lätt ledbrutna, föräldrar. 

Det kommer bli en fin höst, det är jag säker på.