Damernas Värld nr 4 2018

I manegen med Nina Persson

En av våra största popstjärnor har lämnat popscenen och klivit upp på barrikaderna. I kabarén Vinnaren tar allt ska Nina Persson både sjunga och svinga sig i trapetsen – med ett viktigt budskap att förmedla.

Av: Helena Skoog  Publicerat: I Damernas Värld nr 4 2018

Nina Persson sitter ett par meter upp i luften i en trapets, vant balanserande ovanför Damernas Världs fototeam. Med ena handen har hon ett fast grepp om repet som är fäst i det höga taket i cirkusträningslokalen Karavan i Malmö. Genom en megafon artikulerar hon låtsasbudskap med klar stämma:

– Fri sprit! Bredare trottoarer! Fri sprit!

Hon har gjort det här förut, och det märks. Faktum är att akrobatik är en viktig del i hennes aktuella projekt, det nystartade Medborgarbandets politiska spektakel Vinnaren tar allt, som Nina ska spela under våren.

– Jag tycker att politik är intressant, men jag tycker också att det är vansinnigt tråkigt, säger hon när hon lite senare sitter på en av de tjocka madrasserna som ligger utplacerade på golvet.

– Och när det pratas faktisk politik förstår jag precis varför folk känner att det är över huvudet på dem. Vi vill ta ner det på en nivå där det handlar mer om det mellanmänskliga och om aktion. Vi ska göra det tråkiga lite roligare. Demokrati är till sin natur en långsam process, då kan man lika gärna ha det lite gött och visa lite fin scenografi medan man pratar om det.

När Nina Persson bodde i USA var hon engagerad i The citizens band i nästan tio år. Den stora amerikanska kabarégruppen ser lite olika ut från gång till gång och består av allt från sångare till skådespelare och akrobater som sätter upp temaföreställningar om olika politiska sakfrågor. De uppmanade bland annat folk att rösta inför valet 2008, när Barack Obama blev president. När Nina Persson flyttade till Malmö 2015 pratade hon med sin vän, Gudrun Hauksdottir, känd konsert- och klubbarrangör i Malmö, som varit nyfiken på Ninas arbete med The citizens band. Hon föreslog att de tillsammans skulle starta en svensk version och så kom Medborgarbandet till. De började rekrytera (Kristin Amparo, Thomas Öberg och Moto Boy för att nämna några) och så föddes idén om föreställningen Vinnaren tar allt, som visas på Malmö Stadsteater under våren, med Nina Persson som konstnärlig ledare och Gudrun Hauksdottir som projektledare.

– Ingen av oss är intresserad av politik på det sättet att vi vill jobba med det. Men alla är engagerade och tycker att det är viktigt. Föreställningen cirklar kring demokrati på olika sätt. Det tycker jag också är centralt inför valet. Folk har börjat ifrågasätta demokratin igen. Den är inte död, men den luktar lite illa och vissa tvivlar på om det är rätt system. Det är ganska otäckt.

Om Nina Persson hade skrikit ut verkliga budskap genom den där megafonen högt uppifrån sin trapets till ett lyssnande folk så hade de inte handlat om sprit eller trottoarer. Jämställhet och feminism är de viktigaste frågorna för henne och nu efter #metoo upplever hon att folk pratar om dem på ett annat sätt.

– Jag har gått i något slags eufori sedan det här började. Jag har pratat om det med alla i mitt liv, tror jag. Pappa, mamma, vänner inom musiken och överallt. Det är ganska livgivande med något som alla har ett sådant behov av att snacka om plötsligt.

Hon skrev själv under musikeruppropet #närmusikentystnar och blev chockad av berättelserna som hon fick ta del av.

– Jag tror nästan att det är sämre nu än jag minns det. Jag har alltid varit ganska … inte beskyddad, men förskonad i alla fall. Jag vet inte vad det beror på. Jag har alltid varit i band, för det första, så jag har aldrig varit ensam i skivbolagens kontor eller i studios. Och männen i Cardigans råkar vara fyra riktigt bra exemplar. De bästa jag vet i branschen nästan. Jag har så många kompisar som är roliga rockkillar och som är svin. Nu efter #metoo ser jag det ännu mer. Fan vad de höll på – och man fnissade åt det.

Nina Persson är mamma till en sjuårig pojke och att uppfostra honom till en bra man är något hon tänker mycket på. Hon tror att det är viktigt med bra förebilder.

– Vi som föräldrar, våra vuxna vänner, äldre barn och pojkar. I New York har vi en barnvakt som är en helt grym kille, jag uppskattar det jättemycket.

Hon berättar om en kompis med två söner som efterlyst en manual för att uppfostra pojkar.

– Det kommer ju upp när man tycker att de är våldsamma, att de ska slåss och skrika och vara så högljudda. Var inte en sån dude! Samtidigt som han måste få vara en bra dude. Jag försöker uppmuntra allt som han tycker om som inte nödvändigtvis är typiskt, att han inte måste vara tuff hela tiden. Han älskar allt som är mysigt, mjukt och gosigt, och att läsa, så jag trycker på det.

När hon och maken Nathan Larson, född och uppvuxen i New York, lämnade Harlem – där de bott i åtta år – för Malmö 2015, var det mycket för att det verkade enklare att vara förälder här och mer naturligt jämställt.

– Här är det så förväntat att pappan ska ta en större roll. Jag upplever att vi har ett ganska jämställt förhållande, men även om vi alltid har lagt manken till så skedde det mer automatiskt när vi flyttade till Malmö för att det var mer uppmuntrat här. Våra manliga vänner här är inte fantastiska pappor för att de hittar på saker med sina barn utan det är fullständigt naturligt.

Nina och Nathan har varit tillsammans i tjugo år, gifta i nitton. Och medan flera par i deras närhet har separerat de senaste åren, står de stadigt tillsammans fortfarande.

– Jag är väldigt stolt över oss, för jag trodde faktiskt inte att vi hade det i oss. Det är konstigt, fast vi har varit tillsammans så länge har jag aldrig identifierat mig som någon som är bra på relationer, säger hon och tillägger med eftertryck:

– Jag tycker själv att Nathan är en jävligt bra man. Nu efter #metoo har jag också tänkt på vilken tur jag har haft. Det skakar ju på alla håll och många män i förhållanden runt omkring har gett sig iväg på riktigt knasiga resor med otrohet och sådana grejer.

De första fem–tio åren tillsammans hade de inget gemensamt hem och de var ifrån varandra under långa perioder. Det var först när de fick barn som de bestämde sig för att bo på en plats, tillsammans.

– Vi gifte oss tidigt, men började inte bygga hem och leka familj med en gång. Det gjorde att vi valde varandra hela tiden. Vi har fortfarande väldigt roligt ihop och vi hamnar inte i det där att vi går och gnager på varandra. Och om någon plötsligt behöver sticka iväg i två veckor så är det ingen jobbig diskussion. Det etablerade vi väldigt tidigt, vi vet att vi klarar det och att vi mår bättre av att få ha det så.

Nina Perssons trapets hissas ned till golvet och det är dags för lunch för hela Damernas Värld-teamet, bland glittrande klänningar, svävande gasballonger och tunga sammetsdraperier. Det är lätt att glömma att en i gruppen råkar vara en av Sveriges mest framgångsrika sångerskor, som tagit emot en rad prestigefyllda priser, besökt världens populäraste talkshows och har mer än femton miljoner sålda skivor i bagaget.

– Vår studio ligger här i området, berättar hon, och vi brukar alltid köpa lunch från samma ställe – en afghansk restaurang några kvarter bort. Vad vill alla ha? Så går jag och köper!

När någon avbryter den idén – det är ju trots allt för att fota henne som alla är här – vill hon åtminstone få skicka med sitt kort och vara den som lägger ut lunchpengarna. Också det förslaget röstas ned, även om ödmjukheten uppskattas.

Hon mår bra nu, Nina Persson. Livet i Malmö, kärleken, föräldraskapet, närheten till familj och vänner – och förstås arbetet med Medborgarbandet och Vinnaren tar allt. De senaste åren har varit bra.

– Jag har varit så inspirerad! Det är första gången jag har ett ordentligt jobb. Jag har ett kontor! I början visste jag inte om jag skulle klara det, ärligt talat. Det är ett stort projekt och det var så mycket att förhålla sig till.

När hon insåg hur mycket hon skulle behöva jobba och vilka krav som skulle ställas på henne började hon gå i terapi, men en terapi som var helt inriktad på arbetet.

– Jag måste lära mig att sätta gränser och att hantera förväntningar och krav. Jag började få lite känningar av att jag var på väg att gå in i väggen. Jag blev väldigt stresspåverkad, det började kännas som elektricitet i hjärnan och jag hade mycket social stress. Just förväntningarna var jobbiga för mig. Så jag har gått en gång i veckan och nästan bara pratat om konkreta jobbgrejer. Det känns väldigt modernt, på ett lite irriterande sätt. Men hon är terapeut och inte coach, haha!

Nina Persson berättar att hon framför allt har lärt sig att koppla om, att faktiskt vara ledig när hon är med sin familj eller gör andra saker som inte är jobb.

– Jag kände mig kass när jag var med mitt barn, hade dåligt tålamod och orkade inte med honom. Jag var inte närvarande. Så jag är glad att jag gjorde detta, för det har verkligen hjälpt och jag har kunnat njuta av det här senaste året. Jag har ju aldrig jobbat på det här sättet tidigare.

Nej, för Nina Persson var 22 år när hon slog igenom med Cardigans och har förutom arbetet med bandet släppt två skivor med gruppen A Camp (där även Nathan ingår tillsammans med Niclas Frisk) och ett soloalbum.

Om hon hade fått chansen att träffa den unga Nina idag hade hon haft ett tydligt råd:

– Försök att ha lite roligare! Njut mer! Jag var lite för ångestdriven, jag såg saker väldigt mörkt och det var så dumt. Det var så mycket på 90-talet som var serverat för mig, jag kunde ha grabbat åt mig mer och släppt ångesten. Nu sitter jag och spejar på unga kvinnor som Little Jinder och Emilie Roslund på Instagram och bara: Fan vad de har kul! Varför hade inte jag det? Fast jag kunde ha haft. Jag har haft ett motstånd och varit taskig mot mig själv.

Nu är hon 43 år och tror inte att hennes 23-åriga jag skulle ha trott sina öron om någon berättade hur härligt livet skulle bli längre fram.

– Och nu kan jag inte tänka mig att livet kan vara lika bra som det är nu när jag är 63. Det ska bli kul att bli äldre, men jag har inte en helt okomplicerad relation till det. Jag har lite ångest över att inte ha barn hemma och jag kan inte riktigt se mig själv göra det jag gör vid 63. De senaste åren har jag också börjat tycka att det är så gött att ha en kropp och att hålla på fysiskt. Tänk när det blir svårare bara på grund av ålder …

”Att hålla på fysiskt” betyder just nu att lyfta skivstänger med en personlig tränare för att bli riktigt stark inför Vinnaren tar allt, då hon ska upp i trapetserna på allvar och göra verklighet av alla planer som upptagit hennes tid de senaste två åren. Innan Medborgarbandet drog igång var Nina Persson nästan redo för pension, eller i alla fall för ett lugnare liv i Malmö. Hon och en kompis startade en keramikverkstad, och fortfarande är det dit hon längtar efter valet – när både politikerna och hon kan andas ut och få lite ledigt.

– Men jag har ingen aning om vad som händer då och det är rätt så skönt. Som vanligt känner jag att jag inte vill jobba mer i hela mitt liv, men det brukar alltid bli något och det ska bli spännande att se vad det blir. Men jag kommer säkert ligga lågt ett tag, hoppa ner i verkstan och bara flyta.

NINA PERSSON

Ålder: 43 år.

Yrke: Sångerska och konstnärlig ledare för Medborgarbandets föreställning Vinnaren tar allt.

Bor: Malmö.

Familj: Maken Nathan Larson och Nils, 7.

Aktuell: I Vinnaren tar allt som har premiär på Malmö Stadsteater 9 mars.

Min stil: ”Monokrom och rätt så basic. Inte klassisk, för jag tycker inte om när det blir för strikt, men den är ganska fri från utsvävningar.”

Favoritmärken: Isabel Marant och Black Crane – ”ett japanskt märke, men det är lite Gudrun Sjödén-varning. Det är fina kläder i linne och så.”

KARRIÄR I KORTHET

* 1996 slog Cardigans igenom med singeln Lovefool, från albumet First band on the moon. Låten var med i filmen Romeo & Julia samma år.

* 1998 släppte Cardigans albumet Gran turismo, med succésingeln My favourite game. Albumet fick Rockbjörnen för Årets skiva.

* 2001 släppte A Camp (Nina Persson, Niclas Frisk och Nathan Larson) albumet med samma namn.

* 2003 kom Cardigans album Long gone before daylight som 2005 följdes av Super extra gravity.

* 2006 spelade Nina Persson huvudrollen i filmen Om gud vill av Amir Chamdin.

* 2009 kom A Camps andra album Colonia.

* 2014 gav Nina Persson ut sitt första soloalbum Animal heart.

* 2018 är hon konstnärlig ledare för Medborgarbandets föreställning Vinnaren tar allt.