straff, mutor och lydiga vuxna

I min härliga filterbubbla (ett fenomen som vi också måste prata om senare) pågår nu en diskussion om barn och straff och att lära ut konsekvenser, om auktoritärt föräldraskap vs icke-auktoritärt (eller slappt, beroende på vem du pratar med). Det började med den här krönikan om Camilla Läckberg och hennes auktoritära uppfostran. Hon svarade på inlägget här och här. Sedan har Lady Dahmer skrivit klokt om ämnet här och här, Cissi Wallin har kommenterat det här och Bloggkommentatorerna här.

Inte helt oväntat så ligger Lady Dahmers inställning närmast min egen. Och jag tycker, till skillnad från förespråkarna av ett auktoritärt föräldraskap, att hot och straff och höjd röst är den enkla vägen. Det är den jag glider in på när jag är trött, frustrerad och tappar tålamodet – när jag inte orkar förklara, diskutera och förhandla. Det är ju det som är det svåra! Det som kräver en riktig insats. Att få barnet att förstå varför ett visst beteende är mer önskvärt än ett annat, även i det långa loppet. Belöning eller straff, mutor och hot, är enligt mig en kortsiktig lösning – och dessutom kontraproduktiv. Jag vill inte lära mina barn att de ska äta upp sin mat för att de inte får se på teve annars, utan för att de är hungriga, för att den är god eller för att de ska orka mer. Ja, för att de själva vill.

Det är svårt! Barn lär sig inte att deras handlingar får konsekvenser över en natt, eller ens över ett år, det tar tid och extremt mycket tålamod. 

Och jag gör förstås inte alltid rätt, det är som sagt så väldigt lätt att falla dit ibland, att hota och muta bara för att slippa skrik, tjat och bråk i stunden, men att ha det som medveten strategi vid varje konflikt tycker jag är en annan sak. Att tro att eftersom det ”funkar” (barnet tystnar, lyder, underkastar sig) i stunden, så leder det också i längden till en lyckad uppfostran. 

Jag tror att det är viktigt att fundera över vilken sorts vuxna vi vill forma. Jag vill exempelvis inte att mina barn ska lyda alla regler för saks skull, att de inte ska våga säga emot eller ifrågasätta auktoriteter. Att de ska tro att alla vuxna alltid har rätt. För det har de ju inte! Och jag tror att det kommer bli extremt viktigt för den här generationen barn att våga protestera och bråka. Vi måste lära dem att de faktiskt kan vinna om de bara tar striden, att det lönar sig att diskutera och förhandla.

Ett annat problem med detta är att straffen, mutorna och hoten ofta inte har något alls med beteendet att göra. Så förvirrande för barnet! Varför ska jag inte slåss? Varför ska jag sitta på stolen och äta min mat? Varför ska jag gå och lägga mig? För att jag får en belöning efteråt? För att jag inte får göra något roligt i helgen annars? När konsekvensen har noll samband med situationen känns det ganska osannolikt, som jag ser det, att barnet faktiskt lär sig vilka konsekvenser ett oönskat beteende har. (Vad som är ett oönskat beteende och för vem är en annan intressant diskussion för framtiden.)

Petra Krantz Lindgren har skrivit mycket klokt om detta (sök på hennes namn och ”mutor” eller ”belöningssystem”). Det här inlägget är både tydligt och viktigt.   

Vad tänker ni om detta? Är det viktigt att barn lär sig tidigt att deras handlingar har konsekvenser? Är straff och mutor rätt väg att gå?