när ett hem blir till

Ibland måste jag nästan påminna mig om att det är vi som bor här, vi som hör hemma i huset på gaveln med studsmattan och alla barnen. Vi som släpar vagnar och diskuterar matplaner, bråkar om att gå in eller leka ute lite till. Som tränar på att cykla med stödhjul, som planterar rosor och tomater, som klipper gräs och rensar ogräs och städar bort leksaker och letar bortsparkade bollar i buskarna.

Detta hus, som blivit vårt hem de senaste två åren. Som gått från smutsvitt till pistagegrönt. Som fått gräsmatta istället för grus. Som fått en massa växter, buskar, blommor, ny häck, nyarrangerad stengång, nytt tak, nya fönster, ny dörr. Som välkomnat två nyfödda barn och ett som föddes i en annan stad, men som fått sitt första egna rum här och som blir orolig ibland när vi pratar om semestrar på annan ort eftersom han tror att vi ska flytta då. Jag förstår honom. Jag vill heller aldrig lämna detta.