Daisy Beauty nr 3 2018

Kroppspositivism

Tjock. Smal. Hårig. Snygg. Ful. Äcklig. Attraktiv. Kan en kropp inte bara få vara en kropp? Daisy Beauty tar en närmare titt på rörelsen som vill hjälpa dig att ändra synen på din kropp och andras.

Av: Helena Skoog  Publicerad: I Daisy Beauty nr 3 2018. 

Bakom ett draperi i ett provrum i en butik i en skånsk stad står en trettonårig flicka och gråter. Hon klämmer hårt med händerna runt sitt ena lår och sedan lika hårt runt magen, vill straffa kroppen för att den inte är mindre, inte får plats i ett enda plagg som mamman på andra sidan draperiet håller fram. Det finns inga större storlekar och hon hatar sin kropp, som hon hatat den i så många provrum förut.

”Det är ingen idé”, säger hon och gnider bort tårarna, ”vi åker hem.”

Hon heter Linda-Marie Nilsson och har ingen aning om att hennes kropp, i bikini på en strand, ska få tiotusentals personer runt om i världen att tacka henne sju år senare. Att den ska bli ett verktyg för att hjälpa andra att må lite bättre i framtiden.

Smalnormen är en av de starkaste normerna i vårt samhälle och den som inte passar in i den förväntas vilja – och kunna – göra något åt det.

”Det finns en föreställning i vår kultur att vi måste jobba med vår kropp, den kan inte bara vara”, säger Johanna Kling, doktorand på Psykologiska Institutionen på Göteborgs Universitet som forskar om kroppsuppfattning, med fokus på kroppsmissnöje och kroppens betydelse för identiteten. ”Det finns en tanke om att vi är ansvariga för att göra det bästa möjliga av vår kropp. Precis som vi fixar i trädgården eller lyckas med karriären. Och eftersom kroppen är ens personliga ansvar blir vi också personligt ansvariga när vi inte lyckas.”

Johanna Klings forskning bygger på en studie som påbörjades för 18 år sedan när tusen tioåringar fick svara på frågor om sin kroppsuppfattning. Svaren följdes upp med nya frågor vart tredje år och i senaste undersökningen hade deltagarna hunnit bli 28.

”Det är ganska dyster läsning”, säger Johanna Kling om resultatet. ”Ungefär två tredjedelar av kvinnorna och hälften av männen är missnöjda med sina kroppar. Graden av missnöje ligger ganska stabilt på samma nivå från 13 års ålder.” Hon berättar att forskarna brukar prata om ett normativt missnöje, eftersom det är mer normalt att vara missnöjd med hur man ser ut än att vara nöjd. ”Det är lätt att tro att det är något alla är och att det bara är så. Men det får väldigt negativa konsekvenser.”

De som visar kroppsmissnöje i tonåren drabbas i högre grad av depression, ångest och lägre självkänsla senare i livet. De är mer osäkra på vilka de är och vad de vill få ut av livet och är mindre nöjda med livskvaliteten överlag. Och missnöjet med kroppen och utseendet håller i sig upp i vuxen ålder. ”Vid 24 vill nästan hälften i vår studie ändra saker i sitt utseende och 20 procent skäms för utseendet.”

Skammen hänger ihop med inställningen att kroppen är ett projekt och om vi inte lyckas skapa en kropp som ser bra ut så skäms vi.

Om den som inte lyckas dessutom syns i offentligheten förtjänar hen offentlig förnedring. Det är i alla fall så de – framgångsrika, vackra och nästan alltid normsmala kvinnor – bestraffas i olika bildbaserade kändistidningar. Fenomenet kallas bodybased shame.

”Det kan vara inzoomade bilder på ansikten, misslyckade plastikoperationer, celluliter, fula bröst. En offentlig skamning, som knyts till kroppen”, förklarar medieforskaren Anja Hirdman som är docent på JMK, Institutionen för mediestudier, i Stockholm.

”Medier som är riktade till kvinnor har alltid uppmanat till viss självkritik, men i slutet av 90-talet började det bli alltmer kroppsbaserat, det handlade inte längre om hur du var utan om hur du såg ut.”

Hon berättar om en tidning som tipsade sina läsare om hur de skulle göra för att inte få veck på knäna. ”Jag hade aldrig tänkt på mina knän förut. De var ju bara knän …”

Men en kropp tycks aldrig kunna vara bara en kropp. Den kan beskrivas som en klassmarkör, en statussymbol, en framgångssaga. Ett gott exempel. Ett bevis på hårt arbete. Den kan också vara tjock och plötsligt sätta en rad etiketter på personen inuti: Ohälsosam. Dum. Lat. Klumpig. Opålitlig. Kanske lite rolig, om kroppen har en roll i en Hollywoodfilm.

Fördomarna om tjocka är en av myterna kring vikt som journalisten Julia Skott utmanar (och effektivt mördar) i boken ”Kroppspanik: fett, lögner och sjukt onödig ångest” som gavs ut 2013. Hon drev också bloggen Kroppsbilder, som gick ut på att visa kroppar i alla former och storlekar.

”Det var uppskattat”, säger Julia Skott. ”Folk ville få se att kroppar kan se ut på olika sätt. Bloggen blev som en digital simhall. Jag tror att det är viktigt att se olika sorters kroppar, som inte är till för att visa upp sig. Som inte poserar på stranden utan kanske badar eller gör något annat, kroppar som böjer sig så att hudvecken syns.”

Julia Skott berättar i ”Kroppspanik” om ord och formuleringar om kropp och vikt, som är så vedertagna att vi inte ens tänker på att de är problematiska. Ett av dem är ”bikinikropp”. Vad är det? En kropp som bär en bikini, rimligtvis, men betydelsen i tidningar och på nätet inför badsäsongen är något helt annat. ”Så fixar du bikinikroppen lagom till midsommar”, ”Tio steg till den perfekta bikinikroppen”, ”Bikinikropp – på fyra veckor”.

Dags att gå tillbaka i tiden igen, till 2012, till Linda-Marie Nilsson och hennes bikinikropp. Som i ”en kropp med bikini”. En kropp som rubrikerna inte tycks syfta på när ordet används för att sälja lösnummer.

”Bland mina vänner på Facebook var det bara smala som la upp bikinibilder”, berättar Linda-Marie. ”De som såg ut som jag la upp en bild av stranden eller en picknickkorg. Jag var så trött på att bara se de smala kropparna, som jag inte kunde relatera till. Så jag la ut en bild på mig själv, med texten ’Kan alla med platta magar lägga upp sina strandbilder, så kan jag också det’.”

Bilden blev viral. Så viral att 84000 gillade den, människor från hela världen hörde av sig och tackade Linda-Marie för hennes mod, tusentals kommentarer talade om att hennes kropp var viktig och att många hade väntat länge på att se den representeras någonstans.

”Jag fick mellan fem tusen och tio tusen meddelanden, från tioåriga tjejer som låste in sig på toa för att slippa idrotten till 75-åriga kvinnor som inte hade badat på femtio år för att slippa visa sin kropp. Det var både hemskt att läsa och fint att jag kunde hjälpa dem. Jag kände att fasen, det här är viktigt. Jag är inte ensam och vi måste göra något åt det här tillsammans.”

Nej, en kropp är nästan aldrig bara en kropp och sedan bikinibilden publicerades har Linda-Marie Nilssons kropp blivit ett verktyg för att försöka påverka samhället. Boken ”Så lärde jag mig älska min kropp” är hennes egen berättelse om just det, hur hon gick från självhat och bantning till att faktiskt älska kroppen som den är.

”Jag har varit så elak mot min kropp och sagt så elaka saker. Jag ser det som ett livslångt projekt att kompensera den för det, att säga bra saker och ta hand om den. Kroppen är jätteviktig för mig, både som verktyg och som en del av mig.”

Julia Skott beskriver sin kropps betydelse på liknande sätt.

”Till viss del är min kropp en sorts protest. Jag ser ut som jag gör och lever som jag gör och det borde bara vara det. Men den blir som ett litet demonstrationståg varje gång jag går utanför dörren eller lägger upp en bild på Instagram.”

Forskningsgruppen som Johanna Kling ingår i på Göteborgs Universitet gjorde en studie med unga vuxna i 30-årsåldern, där de frågade: På vilket sätt är din kropp viktig för hur du är som person? De kategoriserade svaren i fyra grupper: 1. De som inte kunde skilja på kroppen och identiteten. 2. De som beskrev kroppen som ett redskap för att kunna göra saker som är viktiga för identiteten. 3. De som pratade om kroppen i sociala sammanhang, som använde den för att visa sin identitet eller hade blivit mobbade för sitt utseende, vilket påverkade synen på identiteten.

Sista gruppen, den fjärde, svarade egentligen inte på frågan – men Johanna Kling tycker att den är talande för samhället vi lever i idag.

”Det var jättemånga som direkt började berätta om träningsvanor och kostvanor och hur mycket tid de la på att göra sig iordning på morgonen. Det framgick att en stor del av livet ägnades åt att tänka på kost och träning.”

Hon berättar att hur en person ser på sin kropp är en stor del av självkänslan. Och idag, när sociala medier och oändliga bildflöden – ofta en scrollfest av idealkroppar utan slut – upptar mycket av vår tid är det ännu enklare att se hur utseendet, ens eget och andras, värderas av människor i vår närhet.

”Vi vet att social jämförelse är väldigt negativt för kroppsuppfattningen, man är mer missnöjd om man jämför sig mycket med andra”, säger Johanna Kling, ”och sociala medier underlättar det jämförandet.” Hon säger att studier visar att sociala medier påverkar ännu mer negativt än traditionella medier, bland annat eftersom det inte är lika lätt att avfärda bilder på personer man känner.

Men i flödet av idealkropp efter normkropp efter vältränad kropp har ett motstånd börjat växa de senaste åren. Det är i det motståndet som både Julia Skott, som var ganska ensam om att skriva nyanserande om den tjocka kroppen 2013, och Linda-Marie Nilsson, vars bikinibild var unik 2012, nu verkar i en gemenskap som vill förändra bildflödet. Kroppsaktivismen eller kroppspositivismen erbjuder en alternativ verklighet online med normbrytande kroppar som poserar eller bara är. Men har de någon chans att göra skillnad, när det de kämpar mot både får och tar så mycket mer utrymme?

”Ja”, säger Johanna Kling med eftertryck. ”Ja, det gör skillnad. Det finns studier från England och USA som visar att den som exponeras för olika typer av kroppar får större acceptans både för andras olika kroppar och för sin egen kropp. Det är ett tydligt samband, att det har en positiv inverkan på kroppsuppfattningen att se andra kroppar än idealet hela tiden.”

Anja Hirdman håller med om att rörelsen kan påverka vår syn på kroppar som bryter mot rådande normer.

”Det blir en slags avskamning och tar bort stigmat som den större kroppen har i vår kultur. Jag tycker att det är väldigt bra, men det visar också hur förankrade vi kvinnor är i kroppen fortfarande. Det går inte att överföra till en manlig kropp, tänk dig att en man skulle lägga upp en bild i badbyxor och det skulle ses som en politisk handling eller aktivism?”

För Linda-Marie Nilsson blev hennes bikinibild både och. Och hennes kamp fortsätter, för alla dem som fortfarande hör av sig, som äntligen har vågat bada igen utan att skämmas och som inte längre gråter i provrummen.

”Just nu handlar det om att försöka bryta normerna. Det långsiktiga målet är att en kropp bara ska vara en kropp och att ingen ska bry sig om hur någon ser ut, men först vill jag att alla ska förstå att alla kroppar är helt okej och ska ha samma värde”, säger hon och tillägger: ”Vi måste använda våra kroppar för att ta den striden.”

Linda-Maries bästa tips för att gilla din kropp:

• Avfölj folk som får dig att må dåligt i sociala medier! Det är svårt att välja vilka kroppar vi vill se i filmer, tidningar och serier, men i sociala medier kan du välja själv. Börja följa kroppsaktivister och sådana som ser ut som du, för att inspireras och hitta kläder i din storlek.
• Var naken mycket! Gå naken hemma, kolla på film naken, borsta tänderna naken – eller i bikini. Till slut märker du inte längre när du går förbi en spegel och känner dig okej med att vara avklädd.
• Tänk att kroppen och du själv är den du älskar mest. Att kroppen är din mamma, pappa, pojkvän, syskon eller husdjur. De saker som du säger till dig själv, tänk dig att du säger dem till din mamma istället. Och de saker du brukar säga till din mamma, börja säga dem till dig själv. Behandla din kropp som dem du älskar.

Så tänker de som har positiv kroppsuppfattning!

• De är kritiska till media och pratar om att bilderna där är retuscherade och inte på riktigt.
• De visar en acceptans av den egna kroppen. De kanske inte är 100 procent nöjda, men de accepterar den och tycker att den är helt okej.
• De fokuserar på kroppens funktion. Inte bara som i att den kan springa eller vara stark, utan också vad de kan göra med hjälp av kroppen: dansa, krama sina barn eller njuta av god mat.
• De har ett socialt sammanhang där de är accepterade för den de är. Det är viktigt med ett safe space där en kan vara sig själv.

Källa: Johanna Kling och det longitudinella forskningsprojektet Mobbning och Skola (MoS).