jobb: chic


Oerhör krystat stilleben från min instagram @skooghelena för att berätta om ett av årets sista jobb för min del, texten om 90-talets sportmärken som inte varit så här poppis sedan… ja, sedan 90-talet. Acqua Limone, Champion, Tommy Hilfiger och Adidas gödar vår nostalgi (eller högstadieångest!). Hur som helst: finns att läsa i tidningen CHIC. Spring och köp (eller läs i Readly-appen)!

orka bråka

Jag som trodde att det här inlägget skulle provocera någon ynka person i alla fall, men kanske har jag inga auktoritetsföräldrar bland mina läsare? Kanske orkade ingen bråka just i fredags och gud, vad jag kan relatera – orkar väldigt sällan bråka numera, orkar sällan göra något utöver att se till att mina tre barn äter, får rena blöjor, somnar, sover och inte slår ihjäl varandra från förskolehämtning till läggning. Det senare, apropå det där ganska präktiga inlägget om att lära barn vara snälla för att de vill vara snälla, är ingen lek. Jäklar vad de trycker på alla mina frustrationsknappar ibland, de äldsta barnen, vad de skriker och bråkar och retas och slåss och vad jag inte kan hantera det ofta. Vad jag tappar tålamodet och skriker tillbaka, eller bara passivt levererar varsin skärm att lugna ner sig framför eftersom deras lillebror visst ville äta/bäras/sövas samtidigt.

Vi har det lite slitigt nu, familjen. Men idag känns allt lite lugnare och gladare än det gjorde i helgen och jag hoppas förstås att de här dagarna och kvällarna blir fler och fler. Eller, rimligtvis måste de ju bli det, visst? 

straff, mutor och lydiga vuxna

I min härliga filterbubbla (ett fenomen som vi också måste prata om senare) pågår nu en diskussion om barn och straff och att lära ut konsekvenser, om auktoritärt föräldraskap vs icke-auktoritärt (eller slappt, beroende på vem du pratar med). Det började med den här krönikan om Camilla Läckberg och hennes auktoritära uppfostran. Hon svarade på inlägget här och här. Sedan har Lady Dahmer skrivit klokt om ämnet här och här, Cissi Wallin har kommenterat det här och Bloggkommentatorerna här.

Inte helt oväntat så ligger Lady Dahmers inställning närmast min egen. Och jag tycker, till skillnad från förespråkarna av ett auktoritärt föräldraskap, att hot och straff och höjd röst är den enkla vägen. Det är den jag glider in på när jag är trött, frustrerad och tappar tålamodet – när jag inte orkar förklara, diskutera och förhandla. Det är ju det som är det svåra! Det som kräver en riktig insats. Att få barnet att förstå varför ett visst beteende är mer önskvärt än ett annat, även i det långa loppet. Belöning eller straff, mutor och hot, är enligt mig en kortsiktig lösning – och dessutom kontraproduktiv. Jag vill inte lära mina barn att de ska äta upp sin mat för att de inte får se på teve annars, utan för att de är hungriga, för att den är god eller för att de ska orka mer. Ja, för att de själva vill.

Det är svårt! Barn lär sig inte att deras handlingar får konsekvenser över en natt, eller ens över ett år, det tar tid och extremt mycket tålamod. 

Och jag gör förstås inte alltid rätt, det är som sagt så väldigt lätt att falla dit ibland, att hota och muta bara för att slippa skrik, tjat och bråk i stunden, men att ha det som medveten strategi vid varje konflikt tycker jag är en annan sak. Att tro att eftersom det ”funkar” (barnet tystnar, lyder, underkastar sig) i stunden, så leder det också i längden till en lyckad uppfostran. 

Jag tror att det är viktigt att fundera över vilken sorts vuxna vi vill forma. Jag vill exempelvis inte att mina barn ska lyda alla regler för saks skull, att de inte ska våga säga emot eller ifrågasätta auktoriteter. Att de ska tro att alla vuxna alltid har rätt. För det har de ju inte! Och jag tror att det kommer bli extremt viktigt för den här generationen barn att våga protestera och bråka. Vi måste lära dem att de faktiskt kan vinna om de bara tar striden, att det lönar sig att diskutera och förhandla.

Ett annat problem med detta är att straffen, mutorna och hoten ofta inte har något alls med beteendet att göra. Så förvirrande för barnet! Varför ska jag inte slåss? Varför ska jag sitta på stolen och äta min mat? Varför ska jag gå och lägga mig? För att jag får en belöning efteråt? För att jag inte får göra något roligt i helgen annars? När konsekvensen har noll samband med situationen känns det ganska osannolikt, som jag ser det, att barnet faktiskt lär sig vilka konsekvenser ett oönskat beteende har. (Vad som är ett oönskat beteende och för vem är en annan intressant diskussion för framtiden.)

Petra Krantz Lindgren har skrivit mycket klokt om detta (sök på hennes namn och ”mutor” eller ”belöningssystem”). Det här inlägget är både tydligt och viktigt.   

Vad tänker ni om detta? Är det viktigt att barn lär sig tidigt att deras handlingar har konsekvenser? Är straff och mutor rätt väg att gå?

aldrig för sent att ge upp

Det är aldrig för sent att ge upp. En dag med mer tid ska jag brodera den meningen på en väggbonad. Det är också helt okej att ge upp, när något inte fungerar eller till och med gör att du inte mår bra.

För mig var det jobbet. Alltså att både jobba och vara föräldraledig på heltid, att skriva och vara kreativ och helt urgröpt av trötthet och tidsbrist samtidigt.

Vår bebis har gett oss två ganska krävande första månader, med väldigt mycket skrik, väldigt mycket amning och väldigt få stunder för återhämtning. Och väldigt lite dagsömn = inga stunder över för annat än det mest nödvändiga. I praktiken innebär det att jag ibland har stått och valt mellan att hinna klara en deadline eller äta lunch, men oftare värmt någon färdigpaj med ena handen och burit gallskrikande bebis med den andra, för att senare ge både mig och honom mat samtidigt. (För övrigt går jag nu omkring från rum till rum och skriver detta på mobilen med ena handen, försöker söva honom med den andra.)

Hur som helst. Det tog några veckor att nå hit, men eftersom det aldrig är för sent att ge upp har jag bestämt mig för att göra just det. Som frilans tar det emot i hela kroppen att tacka nej till jobb – tänk om de glömmer bort mig på några månader?! Tänk om de blir arga och byter ut mig? Måste jag byta jobb efter detta?! – men samtidigt känns det så helt rätt. Jag klarade inte båda och kan rimligtvis inte ge upp bebisen (eller?) så så här får det bli. Ett tag i alla fall.

Men tänker att det kan bli goda nyheter för den här bloggen? Har så många tankar att ventilera (utan deadline eller krav på kvalitet pga inga pengar inblandade) som kräver sitt forum. Förskoletimmar-gate! Kakan-gate! Hur skapa rutiner för tvåmånadersbebis-gate!

Återkommer.

när ett hem blir till

Hus i nya kläder.

Ibland måste jag nästan påminna mig om att det är vi som bor här, vi som hör hemma i huset på gaveln med studsmattan och alla barnen. Vi som släpar vagnar och diskuterar matplaner, bråkar om att gå in eller leka ute lite till. Som tränar på att cykla med stödhjul, som planterar rosor och tomater, som klipper gräs och rensar ogräs och städar bort leksaker och letar bortsparkade bollar i buskarna.

Detta hus, som blivit vårt hem de senaste två åren. Som gått från smutsvitt till pistagegrönt. Som fått gräsmatta istället för grus. Som fått en massa växter, buskar, blommor, ny häck, nyarrangerad stengång, nytt tak, nya fönster, ny dörr. Som välkomnat två nyfödda barn och ett som föddes i en annan stad, men som fått sitt första egna rum här och som blir orolig ibland när vi pratar om semestrar på annan ort eftersom han tror att vi ska flytta då. Jag förstår honom. Jag vill heller aldrig lämna detta.

målbild

När storbarnen leker själva på övervåningen och lillebror, Stor-H, 2 år, plötsligt skriker: ”Jag ÄLSKAR dig, M!”

”Älskar du mig?”

”Ja-a, jag älskar dig.”

Och så sover bebisen, Lill-H, på mitt bröst och det är tur för annars skulle det kanske brista. Tre barn är ju ingen match alls, några värdefulla minuter i veckan.

på andra sidan


Tänk, det kom en bebis till slut! En lillebror, en lill-H, en 4,3-kilosklump som ändå är så himla liten och skör. Nio dagar har han hunnit bli och han äter, sover, bajsar – ibland ammar han så intensivt att livmodern gråter, drar ihop sig med extra styrka. Eftervärkar är en bitch med tredje barnet, kan jag avslöja. Förlossningen var också en bitch, men den kan jag berätta mer om lite senare. Med allt stillasittande, matande, i soffan känner jag ett plötsligt bloggsug. Två jobb ska göras färdigt i veckan, men sedan kommer jag tillbaka hit med alla tankar som spinner och kräver utlopp. Pojkföräldrars ansvar, 5-åringars svåraste frågor (”titta mamma, är det jägare där på teven?”), silverskor för barnvagspromenader och DEN höstkappan. Känner så starkt att mitt jag letar sig ut igen, efter sjukskrivning och gravidtröttma, och jag längtar efter henne. Och efter att skriva lite annat än jobb, men återkommer till det också. Tills dess, tills dess!

nätshopparnas räddare

I refuse to sink

Jag har ett nytt mobilskal! I kork. Den här sjukskrivningen, omöjligheten att lämna huset eller ens gå upp för trappan i onödan, har gjort under för familjens bidrag till nätshoppingen i Sverige. Barnkläder, kameror (well, kamer-a i alla fall), böcker, apoteksprodukter och annat nödvändigt levereras numera till närmaste Coop eller den inte alls närmaste tobaksaffären där K (som numera är den som förfogar över mitt leg) hämtar paketen. Mycket smidigt. Och faktiskt inte så dyrt eller onödigt som det låter, njuter lika mycket av att köpa ekologiska våtservetter som … ja, fina mobilskal. Detta kommer härifrån.

Ja, jag är fortfarande sjukskriven, fortfarande rörelsebegränsad, har fortfarande ont och fortfarande har ingen tredje bebis behagat lämna magen. Men i helgen är vi ensamma hemma, jag och K, och även om jag nyligen blivit en sådan förälder som konstant längtar och undrar vad barnen gör nu, så ska vi minsann njuta av detta. Slänga skräp, göra ärenden, klippa gräs, plocka möglade plommon från marken – såna saker. Ska K göra. Jag ska väl titta på Gilmore Girls och ev jobba lite. Ev. Väldigt ev.

tisdagsstatus


Status smärta: Stegrande. Varje dag nu hittar den nya vägar, nya platser som inte riktigt gjort lika ont tidigare, nya kombinationer av områden som aldrig tidigare smärtat tillsammans. Ibland gör det ont som i en ring runt höfterna, ibland koncentrerat till nedre delen av magen, ibland i hela underlivet med strålande pilar ner i benen. Igår gjorde det plötsligt ont i ryggen också, och det verkar som om bästa viloplatsen soffan endast funkar i liggande läge nu. Sittande, bredbent, med kulan liksom vilande mot insidan låren – SÅ förra veckan. Nu kommer jag knappt upp igen om jag fått för mig att exv äta lunch i den positionen.

Gnällstatus är alltså oförändrat. Gör mitt bästa för att inte låta bitterhet ta över, dra ner mig, men känns som fel sak att lägga energi på i det här läget. Jag ÄR sur och gnällig och förbannad över att ha så här ont, att inte kunna hämta eller lämna på förskolan, inte kunna bära barnen eller leka på golvet. I söndags gjorde vi en familjeutflykt ca 2 km bort, jag fick känna på en kamera som jag sedan köpte (yeay!) och söndagsmiddagen intogs på Max. Efter det: zombie i soffan resten av kvällen, utarbetad både fysiskt och psykiskt. 

Jag hade älskat att kunna passa på och göra ärenden under den här tiden, hämta paket med saker jag beställt i tristess, handla mat, se till att barnens höstgarderober är kompletta, gå till återvinningen, plocka äpplen, vattna växter, städa förråd, gå igenom lådor i källaren – göra något slags nytta. Eller onytta. Vilket som. Istället denna apati och väntan. Så provocerande ickeproduktivt.

Men ser i alla fall till att landets webbshoppar går runt. Det är ju också ett bidrag. 

jobb: september

Ur tidningshyllan.

Vill ni läsa något jag har skrivit på andra ställen än här, så finns det en del att välja på i tidningshyllorna just nu.

♦ I senaste Elle har jag skrivit om varför så många gör slut efter semestern, varför par separerar och hur en går vidare efter ett uppbrott.

♦ I senaste Elle Decoration har jag gjort en guide till en snabbweekend i min egen stad: 48 timmar i Göteborg, med inredning, mode, fika, vin, mat och lite konst.

♦ I Scoretts tidning Walk har jag bl a intervjuat ett sneakerhead om att köa i flera dagar för ett par skor.

♦ I Daisy Beauty har jag skrivit om höstens trender, och tipsar dessutom om snygga kappor och trendiga jeans.

♦ I CHIC (jag tror det kommer ett nytt nummer i dagarna, men detta är sommarnumret) har jag dels skrivit om värdet av att skilja på jobb och fritid – och varför alla bör stänga av mailens pushnotiser nu genast – och om instamodellerna, som sköter sin egen marknadsföring och visar upp sina liv på sociala medier.

♦ I Gekås tidning Ulla har jag bl a skrivit om en dag på varuhusets parkering.

♦ I senaste Villaägaren, som kom ut i början av sommaren, har jag skrivit om hur du kan få en perfekt gräsmatta.